Den goda viljan

av Rolf Ahlzén den 27 december 2016

Den som har radiokanalen P1 och programemt Studio Ett som sällskap efter jobbet en stund kunde den 13 december höra ett kort men mycket tankeväckande samtal mellan etikforskarna Ann Heberlein och Bengt Brylde. Båda har den bland akademiska forskare inte alltid så självklara förmågan att uttrycka sig på ett sätt som även icke fackutbildade har chans att förstå.

Vad talade de då om?
Ja en fråga som har följt oss sedan man över huvud taget började fundera över moraliska frågor, en fråga som skulle kunna fylla många radiosändningar utan att ändå få något definitivt svar. I korthet kan den formuleras så:  Om vi vill bedöma om en handling är god, och om den som utför den därmed också är god – är det då avsikten, sinnelaget, hos den som utför handlingen som är avgörande? Eller är det vilka konsekvenser handlingen får, för alla som berörs av den, på kort och lång sikt? Det första alternativet försvarades med stor kraft och skicklighet av filosofen Kant och kallas därför ofta för kantiansk etik, eller pliktetik. Det andra svaret ansluter sig till konsekvensetikens grundtanke, att avsikten är ointressant medan följderna är allt.

I psykiatrin liksom i all sjukvård drivs de allra flesta av god vilja. Man vill göra gott, minska lidande, göra livet drägligare att leva för de som söker vår hjälp. Om alltså avsikterna är goda så är därmed handlingarna goda? Men har inte mycket elände ställts till i goda avsikter, kanske till och med det mesta? Människor kan bli förälskade i sin egen goda vilja, se sig som godhetens företrädare gentemot alla de andra onda?  En skarp, till och med kylig, verklighetsbedömning ökar chanserna att handla så att konsekvenserna blir goda. Den kritiska blicken måste också riktas mot aktören själv. Om vi ställer oss frågor som ”Vilka är mina drivkrafter egentligen i detta? Har jag någon goda grund för att anse att jag är godare än de andra?  Kanske misstar jag mig om följderna av det jag gör, just därför att jag så gärna vill att det jag gör ska vara gott?”.

Brylde och Heberlein var eniga om att en etik utan konsekvensanalys är farlig. Samtidigt är det svårt att inte i någon mån väga in avsikten. ”Han ville ju så väl, men ändå bidrog hans handlande till att många kom till skada….” är nog för de flesta av oss ett mildare omdöme än ”Han ville från första början skada de andra, och handlade helt avsiktligt.” Så kanske är matchen mellan pliktetiken och konsekvensetiken oavgjord. Men liksom Heberlein och Brylde ska vi nog se upp med personer som ser på sig själva som moraliskt överlägsna andra. Moraliskt högmod är lika riskabelt som avsaknad av moral. Godheten är lågmäld, klarsynt, kunnig, kanske litet resignerad och gör inte väsen av sig.

Lyssna själv och lämna gärna en kommentar
Om du vill komma direkt till den nämnda platsen i radioprogrammet, följ denna länk och dra fram till tiden 1:22:31. Berätta gärna för oss och våra läsare vad du anser om om detta.

Bokmärk/Dela
Fler

{ 1 kommentar… läs den nedan eller lägg till en }

1 Ola Lindgren 9 januari 2017 kl. 14:22

Hej Rolf!
Tyvärr blev du ganska raskt ”omkörd” av ett nytt inlägg här på bloggen, så din inbjudan till etisk reflektion riskerar att bli borttappad. Men, ett försök. Det är svåra ord. ”Gott” och ”rätt”. Inte ens samma sak? Kan det vara rätt att göra ont? Det finns säkert definitioner, eller försök till, av just gott och ont, rätt och fel, men det som omnämns i P1 är ju nästan uteslutande hur den som ger eller får känner eller mår. Har att ”må bra”, eller att få mina medmänniskor att göra det, överhuvud något att göra med godhet eller ondska? Jag har hört någon mena att ”Gud är inte snäll, gud är god”, à propos att det kan vara en god handling att hindra någon, att ta ifrån någon något, att orsaka tillfällig smärta för det långsiktigt goda osv. Konsekvensetik, alltså. Jag tror ofta vi förväxlar sinnelagets betydelse med konsekvenser inom hälso- och sjukvården. Patienten ska numera bli nöjd, inte nödvändigtvis frisk. Gör vi gott när vi tillfredsställer önskemål eller när vi tillgodoser behov? Jag ser att man inom LiV blåst nytt liv i Prioriteringsutredningen från 1995. Vi var ju båda med i den remissomgången. Vårdens svåra val, hette slutrapporten, och jag vet inte om valet blivit något lättare av att man tappat viktiga delar av den i nuvarande tappning. Man sa 1995 t ex att det är sjukvården som avgör behovet, oavsett patientens önskemål. Annars kan man inte prioritera bland behoven. Är det ”rätt”, ”gott” eller ens ”snällt” att hävda det, eller är det så på marknaden att ”kunden” alltid har ”rätt”? Och hur prioriterar man då? Svårt är det!

Lämna en Kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: