Lyssna inåt eller rikta sig utåt?

av Rolf Ahlzén den 8 april 2016

Någon mer än jag som är trött på uppmaningen att ”tänka positivt”? Någon mer som undrar om det är så lyckat att ofta gå och känna efter, ”känna inåt”, hur man egentligen mår? Lyssna på kroppens signaler, heter det. Jodå, för all del, om dom börjar bli tydliga och alarmerande. Annars kanske man egentligen inte ska lyssna så mycket inåt, utan rikta sig utåt, mot den värld vi delar med andra?
Dessa spridda funderingar föranleds närmast av att jag läst danske psykologiprofessorn Svend Brinkmanns bok Stå fast! Det är en uppfriskande bok, på det sätt det ofta tycks bli i vårt litet friare grannland, som svenskar nu så livligt moraliserar över. Brinkmann är förstås medveten om att människor ibland mår så dåligt att dom blir introspektiva, fastnar i onda cirklar av själviakttagande och avskärmning. Men ”känna efter” som generell uppmaning – nej, det tror inte Brinkmann på. Känslokulten är riskabel, menar Brinkmann. Tidigare var känslan satt på undantag – nu hyllas den tvärtom och frammanas i alla lägen. Den paradoxala följden tycks bli en form av emotionell flackhet och i förlängningen en inte så liten grad av narcissism. Brinkmann talar sig varm för dygder som idag ses som gammaldags och förtryckande: skötsamhet, pliktkänsla, flitighet, förnuft.
Precis som David Eberhard i Sverige provocerar och överdriver Brinkmann medvetet. Jag tror man ska läsa hans bok med glimten i ögat, med danskt gemyt. Ändå ligger det, anar jag, en hel del i vad han säger. Psykiatrin kanske bör rannsaka sig själv i detta avseende. Kan det vara så att vi ibland, kanske rätt ofta, låser fast människor i en ständigt pågående introspektiv själviakttagelse? Kanske vore inte sällan gemenskap med andra i arbete för ett gemensamt mål bättre än både psykoterapi och psykofarmaka? Fast var finner vi detta, det låter sig ju inte skrivas på recept?

Visst ska vi fråga människor hur dom mår, och visst bör vi ibland ”känna efter”. Men hälsa innebär att livet flyter på, att det inte gör för mycket motstånd mot våra vardagliga planer, att det finns en vardaglig balans och rytm. Hälsa är då inte något som vi upptäcker genom att känna efter, det är något vi visar för oss själva och andra genom våra liv.

Goda vårkänslor önskar
Rolf Ahlzén

Bokmärk/Dela
Fler

{ 1 kommentar… läs den nedan eller lägg till en }

1 Ola Lindgren 11 april 2016 kl. 10:59

Hej Rolf!
Äntligen ett nytt inlägg som inte bara informerar om ett ”event”. Vi behöver ”food for thought”, tankeföda också. Jag kan nog hålla med om att våra krav på livet blir allt större och därmed ökar våra möjligheter till missnöje. En försoning med livets brister och begränsningar är allt svårare i takt med att möjligheterna till omvägar och genvägar förbi dessa begränsningar (narcissismens kännetecken) blir fler. Jag arbetade en period med människor som misshushållat med sina krafter och gått in i den så kallade väggen. Då behöver man först lära sig att känna efter mera, därefter att hushålla med sina krafter och, sist men inte minst, lära sig att skilja mellan vanlig trötthet och begynnande överbelastning, det vill säga bli litet mer okänslig igen. Både och, således.
Psykiatrins patienter tror jag inte i allmänhet kommer hit för att de ”känner efter” för mycket. Däremot kanske de inte alltid får hjälp att skilja mellan vad som är livets påfrestningar och måste hanteras, respektive svårigheter som beror på dem själva och som kan undvikas. Det är dessutom alltid ett arbete på flera samspelande plan. Det hos oss själva som i sig orsakar problem är ofta också det som gör det svårare att hantera livet sådant det nu är. Såg den första sädesärlan i helgen som gick!

Lämna en Kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: