Vi får inte glömma att reflektera

av Rolf Ahlzén den 13 augusti 2015

Jag läser Sara Stridsbergs fina bok om Beckomberga. Den får mig att minnas mina första kontakter med psykiatrin, på Restads stora mentalsjukhus utanför Vänersborg. Detta var under min gymnasietid, tidigt 70-tal. Ett par varma somrar arbetade jag bland de rödteglade paviljongerna, följde patienterna (vilken beteckning använde vi egentligen?) under de höga träden på utflykter ned till Göta älv, som rann mäktig och lugn på sin väg mot Västerhavet. Det fanns en stillhet i detta, en tidlös sommaridyll. Många av de sjuka hade bredbrättade hattar, Hibernalet hade kommit något decennium senare, man fick akta sig för solen. Det hördes inga skrik från paviljongerna, till synes rådde lugn.

Under ytan fanns våld. På min paviljong lyftes och skuffades ”kronikerna” som vore de kollin. Jag tyckte att de behandlades vanvördigt, jag blev upprörd och tänkte att jag skulle bli reformator, göra som Pinel i Paris under franska revolutionen, lösa bojorna. Det var en ungdomlig idealism som kanske inte såg trögheten och motståndet. Och vem anade då att asylerna tjugo år senare skulle vara nedmonterade?

Det känns som en annan värld. Mycket har hänt inom psykiatrin, mycket har blivit bättre. Vi måste våga säga det, även om vi klokt nog inser att vi har blinda punkter som vi inte ser själva, där vi kommer att bli dömda av eftervärlden, kanske hårt. Så obönhörlig är tidens logik. Men kanske kan vi träna oss i vaksamhet mot just denna tidsblindhet? Kanske kan vi göra det genom att modigt, öppet och ömsesidigt då och då sätta även våra mest omhuldade föreställningar i fråga? Hur är det egentligen – behöver vi använda så mycket psykofarmaka som vi gör? Är psykoterapi verkligen bra för alla – och vilka kan riskerna vara med ett ”terapeutiskt samhällsklimat”? Ska psykiatrisk slutenvård verkligen efterlikna somatisk, eller ska den kanske utveckla andra miljöer, kanske mer läkande ? Hur hållbara är våra diagnostiska system, som DSM-V och ICD-10?

Många frågor, utan givna eller självklara svar. Det är den pågående självreflektionen som är viktig. Förmår vi att upprätthålla en sådan kan vi ändå hoppas att eftervärlden, när de – kanske med samma blandning av vemod och fasa som jag betraktar Restads sjukhus – ser tillbaka på vår tid ändå säger: ”En hel del blev fel, en del gör vi bättre – med de gjorde verkligen sitt allra bästa”.

Bokmärk/Dela
Fler

{ 2 kommentarer… läs dem nedan ellerlägg till en }

1 Rolf Ahlzen 24 augusti 2015 kl. 14:20

Tack, Ulrika. Inte gott nog för eftervärlden, men kanske gott nog i förhållande till vad vi kunde och visste? Jag tänker också att allt det vi lämnat efter oss inte var dåligt. Vår tid är som besatt av förändring. Men det är ju inte alls säkert att förändring gör saker bättre. Sjukvården har varit föremål för något som kanske bör kallas förändringsraseri. Några barn kastades ut med badvattnet, om nu en så drastisk metafor tillåts. Eller är det som Fredrik Lindström halvt skämtsamt, halvt allvarligt föreslog: Sverige är världens modernaste land och då är allt nytt både bra och kul.

Rolf

2 Ulrika Kullberg 19 augusti 2015 kl. 16:38

Tack för detta blogginlägg, som stämmer till eftertanke. Visst är Sara Stridsbergs bok både fascinerande och välskriven!
Jag brukar fundera över dialektiken i att dels vara en del i, förblindad av och i viss mån fånge i den rådande tidsandan, men att också försöka ställa sig något lite utanför och reflektera över det man är med i, och om. Att vi efter rådande förutsättningar måste göra det bästa vi bara kan. Och samtidigt inse att det vi gör nu sett i retrospektiv, någon gång i det som kallas framtiden, inte kommer att kunna räknas som gott nog.

Lämna en Kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: