Kristina och längtan till Duvemåla

av Rolf Ahlzén den 14 april 2015

På Göteborgsoperan spelar man i vår Kristina från Duvemåla. Det är en stor och rik uppsättning. Vad handlar den om? Ja i första hand om en fattig jordbrukarfamilj som lämnar stenriket i Småland, för att skapa ett bättre liv i ”Amerikas förenta stater”. På ett djupare plan står längtan i centrum. Längtan bort till något bättre, bort från elände, fattigdom och förtryck. Men också, och främst då för Kristina, längtan tillbaka, saknaden efter barndomens ”ljusa kvällar om våren”.

Benny Andersson och Björn Ulfvaeus har skänkt oss en underbar skildring av ett kvinnoöde i förgången tid. Kristina är både svag och stark. Hon föder barn och sköter familjen, medan Oskar sliter på åkern för brödfödan. Hennes längtan är både en tillgång och en förbannelse. Den gör henne ibland vemodig och sorgsen – men hon kan också hämta styrka i minnena från barndomen, kraft i de många svåra stunderna. Kristina visar oss hur människan inte bara lever av bröd och vatten, utan också av mening och tillhörighet, och hur längtan kan vara en både ljus och mörk kraft i våra liv. När hon tvingades lämna Sverige skars en bit av henne själv bort. Att på nytt finna hopp och mening är Kristinas utmaning, och hon möter den på ett storartat sätt.

Om det funnits SSRI-preparat (selektiva serotoninåterupptagshämmare) på Kristinas tid, skulle hon då ordinerats dessa? Det är möjligt. Skulle hon mått bättre? Det är också möjligt. Ibland finns det skäl att undra över vad som hänt med vår litteraturs stora gestalter – Hamlet, Gösta Berling, Raskolnikov, Emma Bovary, Scarlett O´Hara – om de hamnat i psykiatrins garn – ja, alltså våra dagars psykiatri. Sådana tankeexperiment är förstås i grunden omöjliga. Ändå säger de kanske något om vikten av att inte alltför klåfingrigt medicinera bort det avvikande, att inte nödvändigtvis se allt ”dåligt mående” som något som ska tas bort så snabbt som möjligt.

Kristina och Oskar fann sig tillrätta i det nya landet. Hur klarar de många, många miljoner människor som idag varje år bryter upp från sin barndoms land och börjar nya liv långt därifrån – hur klarar de detta? Detta är vår tids kanske största drama, och deras öden når även oss i psykiatrin. Är vi beredda på det?

Bokmärk/Dela
Fler

Lämna en Kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: