Akutspsykiatri

av Monica Hedman den 19 mars 2015

Tillsammans med Maria från Rättspsykiatrin var jag på en konferens i akutpsykiatri i Stockholm under två dagar. På programmet var det föreläsningar bl. a. om möten och bemötanden inom psykiatrin. Jag såg framförallt fram emot att höra om hur de arbetade inom psykiatrin på Island och på PIVA (psykiatrisk intensivvårdsavdelning) i Malmö eftersom de enligt egen uppgift inte använder sig av bältessängarna.

Hédinn Unnsteinsson från Island föreläste om den bristande respekten för de mänskliga rättigheter inom psykiatrin? Han ifrågasatte starkt varför vi Sverige och andra länder fortfarande spänner fast människor i bälte? På Island slutade de med det redan på 1930- talet och deras arbetssituation skiljer sig inte alls om man jämför deras populations psykiska hälsa eller personaltätheten inom den psykiatriska slutenvården.

Anneli Jäderholm, moderator berättade att på Island har de speciella resursteam inom den psykiatriska slutenvården där alla medlemmar är specialutbildade i verbal de-eskaleringsteknik och förhandling. Teamet är handplockat och består av lika många kvinnor som män, all s.k. machokultur är förbjuden. Resursteamet finns till hands dygnet runt och är redo att ingripa vid situationer med risk för våld eller skada. Mer om detta och om Annelis arbete och engagemang i avskaffandet av bältessängarna här: www.no-more.se

Daniel Noelle som arbetar inom kriminalvården i Borås gav goda exempel på hur vårt eget beteende påverkar omgivningen. Daniel är erfaren förhandlare och samarbetar med polisens insatsstyrka i bl.a. gisslansituationer. Mental förberedelse är viktigt i deras arbete och genom träning skall man snabbt kunna analysera – vad har vi att ta hänsyn till här? – vilket förhållande råder mellan t.ex. personalen och en angripande intern?– hur vi skall förhålla oss i den aktuella miljön? Ord som triggar är varför, nej, gisslan och polis i gisslanliknande situationer.

PIVA I Malmö har genom sitt arbete i genombrottsprojektet ”slängt” ut bältessängen från avdelningen. Rummet den stod i används nu som avslappningsrum så där kan man verkligen tala om en kovändning. Tyvärr sker det fortfarande bältesläggningar av patienterna på PIVA i Malmö, fast nu på en annan avdelning i stället.

Om PIVA Malmös arbete http://www.skanesfria.se/artikel/114236.                                                                                                   Om genombrottsprojektet http://skl.se/halsasjukvard/psykiskhalsa/battrevardmindretvang.469.html

Vi minglade också i pauserna och tog del av andra landstings arbete och erfarenheter vilket resulterade i att vi nu är välkomna till Säter i Dalarna på studiebesök. På Säter arbetar de enligt Terma (Bergenmodellen) sedan 2010 så det känns superbra. Kvällstid passade vi på att lära känna varandra, Maria och jag nu när vi skall samarbeta i Bergenprojektet och inte känner varandra sedan tidigare.

Förresten visste ni att kommunikation består av 10 % ord, 35 % tonläge och 55 % kroppsspråk. Det innebär alltså att vi skall lägga mer krut på vår egen kroppshållning än att säga de rätta orden när vi vill trösta, lugna eller bli uppmärksammade.

//Monica

Bokmärk/Dela
Fler

{ 3 kommentarer… läs dem nedan ellerlägg till en }

1 Ola Lindgren 20 mars 2015 kl. 07:52

Lågaffektivt bemötande. Ett steg i rätt riktning!!! Inte bara potentiellt våldsamma patienter har utbyte av sådan personal. Jag tror inte heller att det är ett självändamål att symboliskt ”kasta ut” bältessängen, men däremot är det bra att inte använda den som hot eller första val. Min vanligaste erfarenhet är att någon medarbetare till sist inte orkar med att hålla sig just lågaffektiv, utan själv utlöser agerandet för att sedan få lugn. Mänskligt. Man bör ha respekt för de känslopåfrestningar som personalen måste uthärda (härbärgera) för att kunna vara lågaffektiva i mötet med patienten. Arbetet består av lika delar ”känna”, ”tänka” och ”handla”, som Svein Haugsgjerd skrivit om. All lycka till!

2 Monica Hedman 19 mars 2015 kl. 17:13

Ingen modell kan ta bort alla risker, det Bergenmodellen handlar om är att skapa en grundtrygghet på avdelningen och i arbetsgruppen. Personalen utbildas i ett lågaffektivt bemötande för att oro och aggression hos en patient inte skall öka eller smitta av sig på de som skall hjälpa. Den psykiatriska slutenvården kommer ha egna instruktörer som arbetar på avdelningarna som kommer ansvara för grund- och vidareutbildningar samt repetitioner för att hålla arbetsmetoden levande. Bergenmodellen bygger på att man skapar struktur och trygghet för att lugna eller avleda och om det inte räcker till har man kunskap i hur man fysiskt skall agera för att skydda sig själv, patienten och omgivningen. Idag har vi bara utbildning i den fysiska delen och det om något är enligt min egen uppfattning en falsk trygghet om man inte agerar förrän det ”smäller till”.

3 Fredrik Pettersson 19 mars 2015 kl. 13:58

”Bergenmodellen innebär också att man tryggt och säkerts skall kunna agera vid hot- och våldssituationer utan att riskera att någon kommer till fysisk eller psykisk skada, patient som personal”.

Jag tror inte att en modell i detta fall kan ta bort riskerna. Det vore att vaggas in i en falsk trygghet vilket enligt mig kan vara ödesdigert. Däremot så tror jag att Bergenmodellen är bra på andra sätt.

/Fredrik Pettersson

Lämna en Kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: