Sjukdomar och lidande tar inte semester.

av Rolf Ahlzén den 28 juli 2014

Det är 30 grader varmt ute och inte mycket mindre i mitt rum på öppenvården i Klara. En patient gick för en stund sedan, med redan tidigare stora sömnsvårigheter som förvärrats nu – och våra AT-läkare har varit inne för att få råd.

Jag tänker att när nästan hela Sverige står stilla och flämtar i hettan får sjukvården aldrig stanna. Sjukdomar och lidande tar inte semester. Överallt i landet arbetar människor för att hjälpa andra som har det svårt. Ibland får dom offra sina egna semesterar eller flytta dom. Det är värt stor respekt.

Ändå är den mediala bilden av inte minst psykiatrin ofta negativ. Bara de senaste veckorna har det åter vandrat runt ”larmrapporter” om den psykiatriska vården i hela eller delar av landet. Och det är självklart bra att missförhållanden uppmärksammas och kritiseras. Men det är något egendomligt när en verksamhet som denna – det gäller  i hög grad även socialtjänsten, kanske även skola och polis – nästan bara får negativ publicitet. Det skapar en snedvriden bild av en verklighet som är både ljus och mörk, både hoppfull och pessimistisk.

Var beror denna deformerade mediabild på?
Jag tror att det finns åtminstone tre faktorer som bidrar:
1. För det första är många psykiska sjukdomar och störningar svåra att bota, och de behandlas ofta på sätt som också ger en del problem och biverkningar. Då uppmärksammas de nackdelar som finns med behandlingen, men inte vad som vore alternativet, alltså att inte behandla alls.

2. Det finns en utbredd föreställning att terapi och samtal alltid är finare och människovänligare än mediciner. Så kan det ibland vara, men det är också ofta så att utan mediciner kan inga samtal över huvud föras och våra patienter skulle vara svårt funktionshindrade. Det vore inte dumt om de som skriver om psykiatrin förstod att terapier och samtal också kan vara skadliga, precis som mediciner, och kräver både kunnighet, klokhet och återhållsamhet i användingen.

3. Min tredje förklaring ryms egentligen i de två första: Okunskapen är förbluffande stor om psykiatriska tillstånd. I denna okunskap frodas allehanda skrönor, skräckreportage, fantasifulla förklaringar och behandlingar, i massmedia och på nätsajter.

Vi behöver goda kunniga medicinjournalister, både för att skildra psykiska problem och somatiska sjukdomar.
Vi behöver besinning och kritisk reflektion kring vilka metoder som kan hjälpa våra patienter.
Vi behöver en klok kombination av goda möten, mediciner och terapeutiska insatser.

I denna triad är mötet den mest underskattade delen. Placebo är något vackert i psykiatrin – det är det hopp och den tillit som utgår ur goda möten.

Klarar vi att skapa sådana?

Bokmärk/Dela
Fler

{ 3 kommentarer… läs dem nedan ellerlägg till en }

1 Ola Lindgren 26 augusti 2014 kl. 16:04

Hej!
Kanske en sen kommentar, men har du läst McKay, K., M., Imel, Z., E., & Wampold, B., E. (2006). Psychiatrist effects in the psychopharmacological
treatment of depression. Journal of Affective Disorders 92 (2006) 287–290?
Placebo ger mer än endast hopp!
”Closer inspection reveals that one-third of the psychiatrists demonstrated superior outcomes with placebo than one-third of the psychiatrists demonstrated with imipramine hydrochloride. Further, this effect is additive in that psychiatrists whose patients tended to improve on
imipramine hydrochloride were the same psychiatrists whose patients tended to improve on placebo.”
Alltså, vissa psykiatrer hjälpte patienter ungefär lika bra med placebopiller som med aktiv substans och andra kunde inte få effekt med någondera.

2 Monica Hjelte 1 augusti 2014 kl. 13:59

Mycket väl skrivet och beskrivet! Medias bild är kanske inte lika viktig som klientens/patientens upplevelse. Du beskriver det goda mötet som betydelsefullt och det kan vår verksamhet skriva under på, men också kontinuitet som så många gånger saknas för vår målgrupp. Goda möten bygger på tillit, att lyssna, se och bekräfta att man uppfattar klient/patient rätt.Men det är också viktigt att ha eller ta sig tid att förklara, ge klient/patient ett syfte med varför tex. läkare bedömer, behandlar och medicinerar på det ena eller andra sättet. Vår erfarenhet är att när vi är med vid tex. läkarbesök och kan både förbereda och sammanfatta att det blir ett bättre möte. Att få ställa de frågor de vill och få förklarat är mycket viktigt i ett motivationsarbete.Hopp är svårt att förmedla till någon utan att klient /patient är motiverad till egen förändring/förståelse för sin egen situation, först när de själva känner modet och kraften kan de ta sin egen makt. Monica Hjelte Verksamhetschef PO Värmland

3 Barbro Boomsma 31 juli 2014 kl. 22:14

Många kloka ord. Men många önskar kanske mest av allt samordning, koordinering, hela nätverket med och en samordnare med kreativitet, flexibilitet och initiativ för patienter med komplexa situationer.
De som är ”förbättrare” till sin läggning och ser de XX % som behöver förbättras och pekar på dessa blir ofta kallade negativa och gnälliga medan de som mer är ” påhejare” och ropar: hurra xx % är ju bra nu ska vi vara positiva blir de som sjukvården vill lyssna på. Hur blir då de kvarvarande % åtgärdade? Uppskatta förbättrarna som ser det som inte fungerar så får påhejare lite mer att heja på…

Lämna en Kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: