Nog är kärleken en mäktig kraft

av Rolf Ahlzén den 2 juni 2014

Finns något som är så omskrivet, hyllat och mytologiserat som kärleken? En vanlig tanke under antiken och långt fram mot vår tid var att kärleken, i varje fall passionen, var som en besatthet, en sjukdom som tog den drabbade i besittning och omtöcknade hans eller hennes omdöme. I vår psykiatriserade tid skulle vi nog kalla sådant ”narcissism” eller ”patologisk svartsjuka”, ”maniskt skov” eller liknande…..

Men nog är kärleken en mäktig kraft. En som visste det var Selma Lagerlöf. Vad som var självupplevt kommer vi aldrig att få veta – och bra är väl det. Men vilka kärleksskildringar hon skapade, ända från debutboken om Gösta Berling fram till de sista verken.  Och Gösta, den försupne prästen, är väl den som älskar både vackrare och farligare än någon annan i svensk litteratur. Det är som om Gösta vill fly från sig själv, gå upp i någon annan, för att slippa skammen för sig själv, sitt misslyckande, sina svek. Han är grandios, både i sin egocentricitet och sin osjälviska kärlek, prästen.  Diagnos? Det vore som att diagnosticera livet självt.

Och Jan i Skrålycka. Jan som älskar sin dotter så vettlöst och gränslöst att han sjunker in i psykosens skenvärld när han inte orkar möta smärtan i hennes förnedring. Finns det någon som inte grips av Kejsar Jans fantasier om dotterns återkomst som uppburen härskarinna? Då har den personen ett hjärta av sten. Diagnos? Det struntar vi åter i.  Föräldrakärleken finns ännu inte i DSM, och inte ens dess extrema former. Lyckligtvis, får vi nog säga?

Ja, nu har jag inte nämnt, men inte heller glömt, alla dessa andra älskande i hennes böcker. De älskar på alla tänkbara sätt – destruktiva, självuppoffrande, stillsamma. Säkert skulle vi ge dem diagnoser idag, många av dem. Kanske skulle det ibland vara bra. Men den kraft som driver dem, kärleken, ligger ändå långt bortom psykiatrins domäner.

Bokmärk/Dela
Fler

{ 4 kommentarer… läs dem nedan ellerlägg till en }

1 Barbro Boomsma 5 juni 2014 kl. 16:04

Ja den kärleken den kärleken,
som på olika sätt kan ses hos närstående till personer som med eller utan psykiatrisk diagnos – korrekt eller inte – hamnar innanför psykiatrins inhägnad. Det är den kärleken som driver dessa att orka år efter år, eller orka fast de inte orkar, och som när de blir ansedda som de lägst stående av skapelser växer till björnhonor och riddare, som ingen kan stoppa, men som till slut själva drabbas.

Men kärleken till sina nära stannar inte upp, ibland ses den som ett besvär hellre än en tillgång och förvandlas då till grus i maskineriet och alla drabbas.
Den som först var sjuk, den som sedan blir sjuk av ett system som då får så mycket mer att göra…

2 Rolf Ahlzén 3 juni 2014 kl. 15:22

Tack, Ola. Jag håller ju med dig om psykoanalysen. Freuds bedrift var att han såg psykiska störningar som i grunden begripliga, om än smärtsamma och svåra att leva med. Om hans modeller för orsakerna var riktiga kan alltid diskuteras, men liksom du saknar jag ofta ”inifrån”-perspektivet. Litteraturen har den unika förmågan att låta oss gå in i och ur ur folks huvuden, deras livsvärldar. Jag gissar att det kan hjälpa oss som jobbar här att komma något närmare våra patienters livsutmaningar. Det är ju inte heller fel om vi minns både värdet av diagnoser och deras begränsningar.

3 Wiktoria Granath 3 juni 2014 kl. 14:02

Med stort nöje läste jag Rolfs värdefulla reflektion rund kärlek, litteratur och diagnoser. Mycket intressant ingångspunkt. Jag blev inspirerad att läsa igen ”Gösta Berlings saga” men denna gång från en annan vinkel.

4 Ola Lindgren 3 juni 2014 kl. 08:03

Rolf! Tack för ett tankeväckande inlägg på bloggen! Vi lever utan tvekan i en tid då allt fler och allt mer diagnosticeras som avvikande från normen. Och där normen blir smalare och smalare och snart själv är en avvikelse från det ”vanliga”.
Psykoanalysens, om jag nu får nämna något så otidsenligt i dagens psykiatriska klimat, har den förtjänsten att den betraktar alla människor som lika begripliga utifrån samma förståelsemodeller och man tänker oftare i termer av ”mer” eller ”mindre”, än av ”friskt” och ”sjukt”. Alla människors handlingar är begripliga om man bara känner till deras inre värld och subjektiva erfarenheter. Och det är väl också därför som till exempel Selma Lagerlöfs diktade personer blir så mänskliga, trots bristande verklighetsförankring och andra ”symtom”. Vi känner dem och deras mänskliga predikament och känner empati och medlidande. I betydelsen att vi lider med dem. Också något för psykiatrin, kanske?

Lämna en Kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: