Att läsa till läkare utomlands

av Claus Vigsø den 12 november 2012

Helgen 3-4 november var representanter för divisionerna allmänmedicin och psykiatri i Krakow för att rekrytera läkare. Vi var med på en arbetsmarknadsmässa för svenskar som studerar till läkare i Polen. Vi träffade flera personer som vill börja jobba i Värmland. En av dem är Ali och vi bad honom att för vår blogg berätta om hur det är läsa till läkare i Polen och varför man väljer att läsa utomlands.

 Claus Vigsø, psykiatrins divisionschef
Stefan Hjelm, hr-konsult

Hej bloggläsare!

Jag heter Ali, växte upp i Karlstad och läser nu mitt sjätte och sista år på läkarutbildningen i Gdansk. Under första helgen i november hade Medicine studerandes förbund Utland sin första kongress i Krakow med flera intressanta föreläsningar och en arbetsmarknadsmässa. Där hade jag nöjet att träffa Landstinget i Värmlands representanter Claus Vigsø och Stefan Hjelm.

Ali Sharif läkarstuderande i Krakow Polen samtalar med Claus Vigsø, psykiatrins divisionschef

Ali Sharif läkarstuderande i Gdansk, Polen samtalar med Claus Vigsø, psykiatrins divisionschef

Jag tänkte berätta lite om min historia och om varför jag valde att åka till Polen för att uppfylla min livsdröm. Sagan börjar i tidig barnaålder. Jag visste att bli läkare är mitt kall i livet. Jag kan inte minnas att det var av någon speciell händelse eller anledning utan tanken på att hjälpa och läka de i nöd kändes bara rätt tidigt i själen.

Jag gick grundskolan på Norrstrand i Karlstad och efter högstadiet läste jag naturvetenskaplig inriktning på Tingvalla. År 2005 tog jag studenten och jag insåg att mina betyg inte skulle räcka till en antagning på läkarlinjen i Sverige. Under gymnasiet hade jag satsat på skola och idrott. Rollen som quarterback och lagkapten för Carlstad Crusaders och juniorlandslaget innebar massor av personlig utveckling och erfarenhet på bekostnad av tid som jag kunde spenderat framför läroböckerna.

Istället för att läsa upp betygen på komvux sökte jag mig till Uppsala universitet och påbörjade vad som skulle bli 3 terminer på apotekarprogrammet. Under 1,5 år gjorde jag två försök att komma in på Karolinska institutet, som erbjöd antagning enligt prov- och intervjubaserade urvalet (pil-urvalet).

PIL-antagningen är en tvåstegsprocess – ett begåvningstest och intervjuer med läkare och psykolog. Jag var lyrisk över att möjligheten fanns, men verkligheten skulle snart göra sig påmind. Vid jämlika poäng på begåvningstestet skulle de sökande sållas på andra meriter – gymnasiebetyg och poäng på högskoleprovet. Hade man som jag inte 20.0 eller 2.0 utan ”bara” 18.1 i gymnasiesnitt och 1.7 på högskoleprovet fick man finna sig i att inte gå vidare i urvalet.

 Som tur är gav jag inte upp, till varje pris skulle jag uppfylla det mål jag haft så länge jag kan minnas. En bekant till mig hade året innan flyttat ner till Polen och börjat läsa till läkare. Efter att ha ställt henne säkert över 1 000 frågor inom loppet av 10 minuter bestämde jag mig för att satsa på Polen.

”Det värsta som kan hända är att jag inte trivs och då kan jag komma hem igen”, resonerade jag. Sagt och gjort, hösten 2007 antogs jag på Medical University of Gdansk, och det kändes rätt från första dagen. Jag tror nämligen att brinner man för något spelar det mindre roll var man får göra det så länge man får!

Att det kändes rätt är inte detsamma som att det var lätt. Den akademiska kulturen skilde sig markant från vad Uppsala hade skämt bort mig med. Här fanns det inga färskt utskrivna och varma stenciler inför varje föreläsning, inställningen bland lärare var mer auktoritär än vi är vana med i Sverige. Kraven på detaljkunnande var höga medan man i Sverige satte mindre tonvikt på detaljer och poängterade att förstå koncepten. Studierna var tuffa och villkoren hårda, men jag läste i alla fall till läkare!

Detta blev mitt mantra genom de svårigheter som kommer med att flytta till ett land med nytt språk och där det för 6 år sen var svårt att kommunicera på engelska med lokalbefolkningen. Nu för tiden går engelskan bra, men första två åren var det en ödmjukande erfarenhet att få insikt i hur det är att inte kunna språket i ett nytt land, att pendla hem med flyg en gång i månaden för att hemlängtan och saknaden till familjen var så stor. Det borgar för vad jag hoppas är en ökad förståelse och tolerans bland oss svenskar när vi kommer tillbaka till svenska samhället och sjukvården.

Under åren som gått har jag lärt mig att vara både självständig och arbeta i lag på en helt ny nivå, vi var och är ju flera i samma sits och delar vi på problemen halverar vi dem! Vi studenter utbytte information och kunskap kring hur saker och ting fungerade på skolan, i vardagen och så småningom infann sig tryggheten i vardagen.

 Spolar vi snabbt framåt i tiden, ungefär 5 år senare, står jag nu inför examen, AT-ansökning och att få börja använda kunskapen jag samlat på mig i praktiken! 

Föreläsning under arbetsmarknadsmässa för svenskar som studerar till läkare i Polen

Föreläsning under arbetsmarknadsmässa för svenskar som studerar till läkare i Polen

Vägen har varit slingrig, men jag läste i alla fall till läkare. 

Under helgens konferens i Krakow fick jag lära mig ett nytt begrepp, hemvändare. Landstingsrepresentanten från Sveriges nordligare breddgrader definierade innebörden: ”Svenska läkarstuderande som är på väg hem till Sverige efter fullgjord utbildning.”

Ali Sharif heter jag och jag är en hemvändare till mitt kära Karlstad och Landstinget i Värmland. På återseende gott folk, med förhoppningar om AT-plats i Karlstad till hösten!

Bokmärk/Dela
Fler

Lämna en Kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: