Dataspelande och dataspelsberoende – var går gränsen?

av Petter Tunlind den 16 augusti 2012

På sistone har det diskuterats en del om dataspelsberoende i medierna. SVT rapporterade till exempel nyligen om att sommaren är extra problematisk när det gäller dataspelsberoende. En av anledningarna till att det har blivit så aktuellt är att man i den kommande versionen av psykiatrins diagnosmanual, DSM-5, ska inkludera en forskningsdiagnos för dataspelsmissbruk. Jag själv blev i morse inbjuden till P4 Värmland för att som representant för BUP svara på frågor om dataspelsberoende och hur vi tänker om det inom Barn- och ungdomspsykiatrin. Det inslaget kan ni lyssna på här.

I radiostudion. Foto: Magnus Hermansson, P4 Värmland.

En sak som jag så här efter intervjun ångrar är att det blev för lite fokus på dataspelandets positiva aspekter. Som inbiten spelare är jag själv väldigt tacksam för de lärdomar och erfarenheter jag själv har fått från just dataspel. Barn lär sig i spelen att samarbeta i lag, de lär sig kreativt problemlösande, de tränar på engelska och de får en unik möjlighet att interagera med andra människor från hela världen. Utöver det erbjuder spelen en välbehövlig flykt från en ibland svårhanterad vardag.

Tyvärr finns det en liten minoritet av barn och tonåringar som ”fastnar” i dataspelen och blir beroende. Man kan nämligen bli beroende av nästan vad som helst, bara det på något sätt är belönande. Hjärnans belöningssystem (som du kan läsa mer om på Hjärnguiden) aktiveras när vi uppnår ett mål vi eftersträvar. Den ursprungliga funktionen med systemet var att beteenden som främjar vår överlevnad (till exempel jakt efter mat, sex, social samvaro och annat) förstärks så att vi vill upprepa dem. Dataspel kan, precis som många andra aktiviteter, aktivera detta system och på sikt skapa något som kan kallas ett beroende. Det är däremot väldigt viktigt att skilja mellan att spela mycket och att vara beroende. Det är bara om man har svårt att sluta, samt om spelandet leder till att man försummar skola, kamratkontakter och familjeliv, som man kan vara beroende. Man brukar dessutom utveckla en tolerans, som gör att man behöver spela allt mer för att bli nöjd. Den som är beroende brukar också förlora glädjen i spelandet. Om man är orolig för att man själv eller någon i ens familj kan vara dataspelsberoende kan man ta kontakt med vården, till exempel BUP, för att få råd om hur man kan gå vidare.

Bild från Eve Online, ett MMORPG (även kallade onlinerollspel). © CCP

Så varför fokuseras det då så mycket på just dataspelandets risker? Jag tror att det till stor del beror på att föräldrar fortfarande vet för lite om dataspelsvärlden – det som är okänt blir alltid lite skrämmande. Något som är mycket viktigt är att intressera sig för vad, hur och med vilka ens barn spelar. Många kanske tycker att man ska låta barnen ha den världen för sig själva. Det är däremot få som skulle ifrågasätta att barn vill att deras föräldrar ska stå i publiken när de spelar fotboll. Det är helt enkelt en vanesak.

Precis som med allt annat behöver man göra det med måtta och se till så att man har tid även för annat. Men spel är i grund och botten något positivt och människan har alltid haft ett behov av att leka och låtsas.

Så spela och ha kul!

Bokmärk/Dela
Fler

{ 1 trackback }

beroende av dataspel | spel-se.com
11 februari 2016 kl. 21:09

{ 3 kommentarer… läs dem nedan ellerlägg till en }

1 Petter Tunlind 27 augusti 2014 kl. 17:02

Precis. De flesta barn vill ju också att föräldrarna ska intressera sig för vad de gör. Ett sätt att intressera sig är att vara med. Då förstår man bättre vad spelen handlar om och det är ju på sätt och vis en förutsättning för att man som förälder ska kunna föra ett vettigt samtal med sitt barn om vad som är ett lämpligt spelande för hen.

2 Alexander Larsson 26 augusti 2014 kl. 23:00

Hej, du nämner en intressant aspekt, nämligen om föräldrar ska vara med eller inte när barnen spelar datorspel.

Jag håller med om att det aldrig skadar om föräldrar är delaktiga i det som barnen gör, också dataspel. Viktigast är att man pratar om det.

3 christina görsing 24 september 2012 kl. 13:11

Hej!

Tack för tänkvärt och bra inlägg om detta.

Lämna en Kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: