Reflektioner vid ett möte

av Karin Haster den 14 februari 2012

Divisionens läkare och verksamhetschefer arbetade med framtidens psykiatri vid ett gemensamt möte som gav många tankar och kräver en mer djupgående reflektion. Mötet var mycket givande och vi kommer fortsätta träffas regelbundet.

Här kommer en viktig reflektion från en av våra överläkare/chefsläkare.

Kan vi berömma och peppa varandra lite bättre?
I onsdags 8/2 hade vi en stor diskussion om divisionens framtid. Alla var där. Det vill säga alla läkare och verksamhetschefer. Många frågor kom upp.

En fråga var hur vi smidigt för över en patient från slutenvård till öppenvård och vice versa.  Det behöver vi träna på. Det är också viktigt att ta med anhöriga i vården, alltid. När till exempel en patient vill skriva ut sig mot mina önskemål, kallar jag alltid in anhöriga innan jag släpper patienten. Vet förresten alla att brukarföreningarna sitter i Förgätmigej-rummet vid receptionen varje onsdag eftermiddag och att de har byggt upp ett anhörigstöd? Gå dit!  Anhörigstöd behövs ofta när patienten ligger på vårdavdelning eller befinner sig på akuten. Samtalsmöjligheter efterlyses!

Så till ett helt annat ämne. För många år sen fick jag ibland höra att ”personalen är vår största resurs”. Det är nu länge sedan. På senare år får jag bara höra att ”personalen är vår största kostnad”. Vi är en kostnad, en belastning. Helst ska det finnas färre av oss. Hur hittar man någon arbetsglädje i detta? Och varför vill så många jobba deltid? Familjeskäl? Forskning? För tungt arbete? 

Låt oss erkänna för oss själva och för varandra att det är slitsamt att arbeta med psykiatri. Vi utsätts gång på gång för skurar av ångest, som patienterna öser över oss. Deprimerade patienter argumenterar för att det är meningslöst och alltför tungt att leva. Vi ska prata om självmord varje dag, och sedan skaka det av oss. Sen kanske en ny dusch av ångest och oro. Vi blir påverkade av detta, trötta och slitna. Vi blir stressade och sover dåligt. Vi tappar humöret och blir griniga. Vi dricker för mycket kaffe och får halsbränna. Vi klagar på precis ALLTING. En del klagomål är befogade, något är faktiskt fel. En del klagomål beror på patientstress. Det är svårt även för den klagande att veta vilket som är vilket.

Det behövs återhämtning. Det behövs positiv feedback. Vi behöver beröm för det vi gjort bra och det ofta. (Det behöver chefer också, eller hur?)  Kan vi ta fram det som är bra lite tydligare? Kan vi berömma och peppa varandra lite mera?

Lena Ulevik

Bokmärk/Dela
Fler

{ 12 kommentarer… läs dem nedan ellerlägg till en }

1 Lena Ulevik 20 mars 2012 kl. 18:28

Hej alla ni! Hjärtligt tack för alla kommentarer, skrivna och muntliga. Jag förstår att ni är många, som har tänkt på det här, men kanske inte uttryckt det i ord. Visst har vi gjort en hel del bra saker? Psykiatrin skulle inte klara sig utan att vi finns. Men vi ska inte bara vänta på att cheferna ska berömma oss, vi ska göra det själva till varandra. Hälsningar Lena Ulevik

2 Karin Haster 4 mars 2012 kl. 16:48

Hej alla! Tack för ert engagemang och kloka synpunkter! Det berör men det räcker inte. Det krävs handling och jag tar med mig era kommentarer i vårt fortsatta arbete. Vi har en uppföljningsdag med verksamhetschefer och läkare i maj men förbättringsarbetet ska börja innan dess. Har ni tips hur samtliga medarbetare, patienter och anhöriga/närstående ska kunna lämna synpunkter på vår verksamhet och att delaktigheten samt inflytandet ökar? Jag menar då förutom vårt samverkanssystem om vi skulle vilja göra något ytterligare? Hälsningar Karin Haster

3 Ola Lindgren 2 mars 2012 kl. 12:05

Ett citat ur bloggen som också förtjänar att utvecklas och kommenteras:
”Samtalsmöjligheter efterlyses!”
Behöver det vara så?
Hur råder man bot på en sådan brist?

4 Linda_W 28 februari 2012 kl. 18:24

Intressant läsning för mig som närstående till personer som vårdats inom psykiatrin (dock inte hos er). Jag uppskattar öppenheten, och för att minska stigmat runt psykiatrin tror jag att det är viktigt att vi i allmänheten får större insyn i vverksamheten, och att vi också får ta del av tankar och funderingar från dem som arbetar.

5 eva keyser 24 februari 2012 kl. 13:05

Tack Lena
Jättebra skrivet, tycker som dig. Men vi är en resurs utan oss stannar allt.
Eva

6 wiktoria 20 februari 2012 kl. 08:20

Tack Lena för ett mycket intressant och tankevärd inlägg som berör och och väcker funderingar hos oss läsare.

7 Lillemor Nordness 17 februari 2012 kl. 09:31

Hej Lena! Tack för dina tänkvärda ord! Instämmer i tidigare kommentarer! Även jag log lite när jag läste om vår klagan, kaffepimplande och halsbränna! Visst behöver vi både mera feedback och återhämtning! Det jag också kan sakna är mer och tidigare information till oss medarbetare, ökad dialog och delaktighet i diskussioner och beslut som rör problem, utveckling och förändringsarbete i verksamheten. Det tror jag skulle vara befrämjande för engagemang, samarbete och arbetsglädje.

8 Ola Lindgren 16 februari 2012 kl. 14:28

Du har berört en hel division med ditt kloka inlägg, Lena! För egen del så tror jag kanske att beröm ”går över” väldigt fort och att goda samarbeten är det som bär i längden. Att vi hjälps åt i vardagen och inte vinner fördel och lättnad på andras bekostnad.

9 Johan Rosenberg avd 42 15 februari 2012 kl. 15:11

Jag tycker det Lena Ulevik skriver är en mycket bra beskrivning på nuvarande arbetssituation.
Det vi får höra nu är att:
Vi får inte ringa in personal när någon är sjuk.
Vi måste ta rast, men om vi ej hinner med rast så får vi ej skriva upp att vi arbetat på rast.
Vi får inte jobba över.
Tre medarbetare slutar, men tjänsterna kommer inte att tillsättas.
Detta är det stora samtalsämnet i fikarum och omklädningsrum. Duktig och kompetent personal spanar efter andra jobb.
Vi behöver nu, som dr Ulevik så bra skriver, positiv feedback, beröm för det vi gör, ta fram det som är bra lite tydligare så att vi får en mera positiv arbetsplats.

M.v.h ssk Johan

10 elisabet rimeika 15 februari 2012 kl. 13:41

Lena har skrivit ett bra inlägg om arbetssituationen för medarbetare inom division psykiatri.

11 Eva Gräsberg 15 februari 2012 kl. 10:54

jag är glad att jag tog mig tid att läsa hela stycket och inte stannade vid rubriken. Peppa … så lätt att det bara blir käcka tillrop utan grund. Du har så rätt när du formulerar tankarna bakom behov av peppning .. inte minst när det ju faktiskt återkommande är så att signaler hela tiden kommer om att vi som personal gör för lite, funderingar om vi gör ”rätt saker”, Att vi inte kan mötas i vad som skall räknas som god vård! Vill minnas att det sagts att i år skall det vara fokus på kvalité, för min del har jag fortsatt mest hört efterfrågas kvantitet. Utgår från att vi på alla nivåer trots allt inte tappar bort lusten att hålla kvalitén i pat och personalarbetet på en hög nivå.

12 christina görsing 15 februari 2012 kl. 09:22

Hej Lena!

Bra och tänkvärda tankar, jag kände igen det och log för mig själv här framför datorn. Bra när någon kan sätta ord på det man tänker, utan att veta om det…:)

Lämna en Kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: